UR CARLSHAMNIA 2015:

Sommarstadens historia
(berättad av Anders Englesson)

Mina första minnen av Sommarstaden är från slutet av femtiotalet. När vi barn som bodde i Gullbergslyckan på den tiden skulle cykla till Kollevik för att bada tog vi ofta vägen över det som i dag heter Rosenkällan. Då var det landsbygd med hagar och åkrar. Vägen till badet gick över den då öppet rinnande Hunnemarabäcken förbi några enstaka hus som finns än i dag, mot en bondgård, som var vägs ände. Vi svängde av mot vänster där grusvägen övergick i en stig som letade sig över en kulle och sedan ner mot ett vändkors som det var svårt att ta sig igenom med cykel. Men när man väl var igenom så var det all möda värt för där bredde en miniatyrstad ut sig framför oss. Husen och trädgårdarna fyllde oss med både längtan och hopp att någon gång få bo i ett sånt litet hus, med en så fin trädgård med både blommor, potatisodling, bärbuskar och äppelträd.
Fast gångarna hade ju så förbaskat mycket grus så det var svårt att cykla. Varför la man på så mycket grus? Det var dumt tyckte vi smågrabbar på väg mot Kollevik, badet och glasskiosken. Nu har jag såväl beställt 5/8 grus som hjälpt till att lägga ut det på gångarna.
Men Karlshamns koloniområde har inte alltid legat där det ligger idag.
Historien om koloniträdgårdsföreningen börjar egentligen redan 1905 då en motion inlämnades till stadsfullmäktige av folkskollärare Åke Herrlin med förslaget att anlägga ett koloniträdgårdsområde i staden. Fullmäktige beslutade ge drätselkammaren i uppdrag att utreda frågan. Ett område väster om Bellevue ansågs lämpligt och intresserade uppmanades att anmäla sig. Tyvärr var det bara tolv (12) karlshamnsbor som visade intresse den gången så frågan lades på is.
1915 var situationen helt förändrad. Den framtidstro och livsglädje som präglat Europa 1905 hade då förbytts i sin motsats. Nationalismens gissel hade hetsat folken mot varandra och det första världskriget hade brutit ut året innan. Tillgången på livsmedel var inte längre en självklarhet. Kommunen inrättade en särskild livsmedelsnämnd för att i möjligaste mån säkra stadens tillgång på livsmedel.
Människorna i staden började fundera över sin situation och frågan om möjligheter för stadsbor att själva odla en del av sitt livsmedel hade väcktes i bredare lager. En insändare i lokalpressen som undertecknats med signaturen ”J.L” förespråkade tillskapandet av kolonilotter i Karlshamn och i samband med det lades listor ut på utvalda platser i staden. Sextio personer antecknade sitt intresse för en kolonilott.
Den 28 juni 1915 samlades ett hundratal karlshamnsbor för att bilda en koloniträdgårdsförening. Till ordförande på mötet valdes J.V.Landin (som kan antas vara densamma som insändarskribenten ”J.L.”) och till sekreterare valdes typografen Gustav Pettersson.
Samma dag konstituerades koloniträdgårdsföreningens styrelse. Till ordförande valdes då folkskollärare Vannberg, redaktör Svensson valdes till sekreterare och kamrer  Simon Andersson till kassör.
Redan dagen därpå, den 29:e juni lämnades en skrivelse till stadsfullmäktige med en anhållan om att upplåta lämplig mark till ett koloniområde.
Doktor Per Lagerstedt gjorde skrivelsen till sin motion och så var bollen i rullning. Den 28:e oktober bifölls motionen och då hade 166 karlshamnsbor förbundit sig att arrendera en lott från och med 1916.
Som ni säkert lagt märke till är det endast män som figurerar i en historieskrivning som denna. Dessutom är de politiskt aktiva också välbeställda män med fina titlar. Orsaken är att Sverige fram till 1921 med bästa vilja i världen inte kunde betraktas som en demokrati. De som hade rösträtt hade det med skattekraften som måttstock. Ju mer man tjänade desto fler röster hade man rätt att avge. Gränsen för rösträtten var dessutom satt vid en relativt hög summa vilket gjorde att största delen av Sveriges befolkning inte fick rösta eller väljas. Arbetare var nästan helt obefintliga  bland de röstberättigade och kvinnor hade ingen rösträtt alls. Inte förrän 1921 kunde kvinnor för första gången delta i ett politiskt val. Rösträtten hade då vunnits efter hårda politiska strider och demonstrationer som oftast slogs ner med våld av polis och militär.
Men trots den icke-demokratiska samhällsordningen kunde politik bedrivas i den meningen att viss opinion kunde bildas. Det var just en sådan opinion som resulterade i beslutet att 1915 anlägga ett koloniområde i Karlshamn.
Området i fråga hette Borgmästarevången och sträckte sig mellan Surbrunnsparken och Hästhagen ungefär där tingshuset nu ligger. Norrut sträckte sig området till resecentrums nuvarande läge. I Karlshamns historia del 4 beskrivs detta så här av författaren Ove Moberg: ” ett koloniområde skulle iordningställas mellan den gamla sammanbindningsbanan, skridskobanan, bigården och Pengabergslyckan” (sid 142).
Ett förslag fanns på hur man skulle kunna få ut 209 lotter á 300 kvm.
Drätselkammaren beslutade den 4:e november 1915 att betala 1700 kronor till arrendatorn Henrik Persson för frånträde av arrenderätten till området. Kammaren beslutade också att ordförande skulle anta det lägsta budet för dränering av området.
I detta område skulle Karlshamns koloniträdgårdsförening anlägga sina odlingslotter från och med 1916 och dom skulle komma att ligga där i 37 år.
När föreningen skrev sin 10 åriga historia 1925 nämndes att initiativet till kolonirörelsen i Karlshamn tagits av några tjänstemän vid dåvarande Hemsjö Kraft AB men att den som mest energiskt arbetade för att intressera allmänheten var J V Landin.
Vid en titt på protokollen från denna tiden slås man av två företeelser som återkommer med jämna mellanrum. Det är dels klagan över vildkaninernas framfart och dels irritationen över att barn och ungdomar vistades i området ”utan föräldrars sällskap”. På goda grunder kan man anta att det pallades äpplen och kanske annan växtlighet också till kolonisternas stora förtret. Området låg ju i nära anslutning till banfamiljers bostadsområden och barnen på den tiden hade andra intressen än dagens unga. Frågan om att förbjuda barn att vistas ensamma i området väcktes bland annat på årsmötet 1947 då styrelsen fick i uppdrag att via dagspressen uppmana föräldrar att se till sina barn.
Men det var också festligheter.
Det midsommarfirande som än i dag förekommer på koloniområdet tog sin början redan när det låg vid sin gamla plats. I en tidningsartikel i Sydöstran 1977 berättar Eric Ring för reportern Inge Håkansson om firandet på det ursprungliga området . Midsommarfirandet hölls på slätten som låg där järnvägsstationen nu ligger berättar Eric Ring, ”jag minns att man kokade kaffe på IOGT-logen och körde kaffet till festplatsen i stora kittlar”. I dag finns äldreboendet Solrosen på den plats där IOGT-logen då låg.
1945 beslutade stadsfullmäktige att upplåta den del av koloniområdet till landstinget där det byggdes personalbostäder till anställda på lasarettet.  Även andra intressenter kastade nu lystna blickar på den attraktiva mark som kolonisterna huserade på.
Det var uppenbart att om koloniträdgårdsföreningen skulle kunna leva vidare måste en annan plats hittas därför beslutades på föreningens årsmöte 1947 att tillsätta en kommitté med uppdraget att förhandla med drätselkammaren angående ett nytt koloniområde.
1953 kom beslutet att flytta koloniområdet  Då hade det blivit klart att järnvägens sträckning skulle ändras. Järnvägstrafiken gick på den tiden rakt igenom staden via Mieåns västra sida och över densamma vid Ölhallen för att sedan följa östra kajen och sedan ut mot Dala längs Rosengården och Österslätt. Nu ville man dra trafiken norr om själva stadskärnan. En ny järnvägsstation och bangård måste alltså byggas och det skulle ta hela koloniområdet i anspråk.
Kommunen och koloniträdgårdsföreningen hade kommit överens om var  det nya området skulle ligga.
Valet föll på ett markområde som hette Stora Mosse. Det var ett 50 000 kvadratmeter stort område som var just en stor mosse. Det är detta område som numera heter Sommarstaden.
Drätselkammaren hade gett stadsingenjör Nils Rosengren ansvaret för  att iordningställa området vilket han gjorde i samarbete med koloniträdgårdsföreningen. Till sin hjälp hade dessa hushållningssällskapets trädgårdskonsulent Ivar Granberg.
Pressen skrev i september 1953 ”Om konsulent Ivar Granberg får som han vill och med kännedom om karlshamnskolonisternas förmåga till hänförelse inför utsikten att få medverka därtill kommer Karlshamns blivande nya koloniområde att bli det vackraste i Blekinge och måhända även utanför landskapets gränser”.
Invigningen skedde i augusti 1956 då 300 personer samlades. Föreningen passade samtidigt på att, något försenat, fira sitt 40-års jubileum.
Att koloniträdgårdsföreningen var en viktig sak för Karlshamn omvittnar det faktum att kommunen skickade flera av sina främsta företrädare till invigningen. Borgmästare Thorsten Gider höll invigningstalet efter ordföranden överpostiljon Seth Jakobssons hälsningsanförande.
Detta kan jämföras med att det vid hundraårsjubileet den 27 juni 2015 inte kom någon av de sex inbjudna från kommunens ledning eftersom de oturligt nog fått andra uppdrag just denna dag. Betyder då detta att koloniträdgårdarna har blivit mindre viktig för kommunen? Nej absolut inte. Det är kommunen som äger området och den som vill arrendera en lott måste vara mantalsskriven i kommunen. Mellan kommunen och koloniträdgårdsföreningen finns ett avtal som mycket tydligt reglerar skötseln av området.
När föreningen firade sitt 80-årsjubileum 1996 konstaterades att kommunen på flera sätt stöttat kolonisterna. Så här skrev föreningen i en jubileumsskrift ”Genom kommunen har vi fått moderna toaletter och duschar samt nya vattenledningar, vägarna på området har rustats upp samt belysningen. I övrigt har föreningen fått telefon på området och orienteringstavlor samt namn på gångar och nya skyltar”.
Nu är telefonen borttagen, men den fyllde säkert en viktig funktion under många år. Nu diskuteras i stället frågan om installation av bredband till området.
Bland kommuninvånarna är området mycket populärt, vilket exempelvis kan avläsas i besöksfrekvenser vid ”öppet hus”. Det är vanligtvis heller inga större svårigheter att hitta köpare om någon kolonist skulle vilja avyttra sin stuga. Och priserna blir dessutom allt högre.
I juni 2015 firade föreningen, som sagt sitt 100 års jubileum. Cirka170 kolonister hade samlats för att äta och dricka gott samt lyssna på underhållning. Förutom representanter från såväl förbundets riks- och regionstyrelse fanns den nyss avgångne ordföranden i Sommarstaden, Bruno Österberg bland de särskilt inbjudna tillsammans med den mångårige medlemmen Harry Thanche. Den senare är en av få medlemmar som hade kolonilott på gamla området och själv upplevde flytten till nuvarande plats. Harry har dessutom intresserat sig för koloniträdgårdsföreningens historia och mycket av faktauppgifterna i denna artikel kommer från hans forskning.
Även om föreningen i Karlshamn liksom många andra koloniföreningar i Sverige, nu uppnått en ansenlig ålder så ser vi att intresset för koloniträdgårdar inte har minskat. Särskilt i storstäderna märks en tilltagande trend av intresse för just odling på kolonilotter. Det kan kanske ses som ett svar på industrialiseringen av jordbruket med växtgifter och konstgödning som förutsättningar. Det kan kanske också ses som en reaktion på det faktum att klimatet håller på att förändras, att oljan håller på att sina och att människor därigenom känner en ökande oro.
Fler och fler har även insett att Sverige idag inte längre är självförsörjande vad gäller livsmedel och det kanske inspirerar en del kolonister till självförsörjning.
Men även om många kolonister inte ägnar en tanke åt dessa dystra fakta så finns det ändå starka drivkrafter för att ägna sig åt koloniverksamhet. Vi människor är ju ett oerhört socialt djur vars viktigaste egenskap är umgänge med andra. När vi får prata eller lyssna på andra så trivs vi. Lite verkstad och mycket snack, då trivs vi allra bäst och det kan man få mycket av i Sommarstaden om man vill. Det är bara att titta på en översiktsbild eller gå en runda i området så blir det tydligt hur tätt stugorna ligger. 136 bebyggda kolonilotter på ett relativt begränsat område ger vid handen att människorna måste prata med varandra, ta hänsyn och hjälpas åt. Alltså mänsklig verksamhet i sin ursprungligaste form. Dessutom är det vetenskapligt bevisat att när människor rotar i jorden så gör jordbakterier att det bildas serotonin i kroppen. Serotonin är en kemisk förening som har egenskapen att den gör att människor känner sig nöjda och lyckliga. Det är således inte konstigt att kolonister oftast är glada och trivsamma människor.
Nu är jorden dock lite speciell i Sommarstaden. Området ligger ju på en mosse och om den inte dräneras och vattnet pumpas undan blir det översvämning. Man kan också se på den karta som länsstyrelsen tagit fram gällande havsnivåer i framtiden, att området ofelbart kommer att bli en havsvik vid högvatten inom en 85 års period om inget görs.
Ibland behöver man inte gräva särskilt djupt för att träffa på vatten och vid vissa tider är den leriga jorden mycket hård. Det sägs att en kolonist en gång skulle spetta upp ett hål när kan skulle bygga ett staket. Han slog spettet mot marken, men kom knappt ner en tum i den hårda jorden. Han slog en gång till, denna gång med större kraft. Samma resultat. Då blev han förbannad och tog i med all kraft han hade. Det sa bara slurp och hela det en och en halv meter långa järnspettet försvann och har inte setts sedan dess.
Nu tror jag att detta är en skröna, men att den berättas säger ändå något om områdets speciella karaktär. Jag har dessutom själv upplevt hur marken rör sig om den utsätts för tryck. Jag upplevde det både när vi satte upp och rev serveringstältet i samband vårt 100-års jubileum. För varje balk som slog i marken gungade jorden.
Lite tillspetsat kan man säga att Koloniträdgårdsföreningen i Karlshamn huserar på ett gungfly, men det är kanske just därför som det växer så bra i Sommarstaden och det är kanske därför det är så rofyllt och trivsamt. Eller beror det kanske på det mikroklimat som bildas mellan Rosenkällans höjd i väster och Lindeborgsjöns berg i öster? Eller är det för att havet alltid är närvarande med sina dofter och ljud, med sina klippor och möjligheter till bad?
Jag tror att det är kombinationen av allt detta som gör Sommarstaden till den pärla den är.
Vi, dagens kolonister har all anledning att skicka en tacksamhetens tanke till de som för hundra år sedan arbetade för beslutet att skapa ett koloniområde i staden, för att inte tala om de som för drygt sextio år sedan såg till att flytten gick just dit den gick.
Slutligen måste det tyvärr konstateras att den hittillsvarande historien om Karlshamns koloniträdgårdsförening är en historia om män. Inte en enda kvinna har nämnts vid namn i texten ovan. Det måste ses som en spegling av att hela vårt samhälle har varit och fortfarande är icke jämställt. Men det finns hopp för i dag består styrelsen av sex kvinnor utav nio ledamöter.

Anders Englesson